Årets Skulpturpark på Kronovalls vinslott, den tredje i ordningen, är också slutförd.
Tid för återhämtning och nya projekt samtidigt som jag funderar mycket på det jag gör och varför.
Konstnärslivet är en underbar livsstil och ger så mycket tillbaka och jag är väldigt tacksam för allt som jag fått uppleva i mitt liv, både nu och tidigare.
Vägen dit har inte varit spikrak, då jag under ett antal år arbetat inom vården och som kontrast till detta som fotomodell runt om i världen. Främst Stockholm och Paris.
I Paris sprang jag, när jag inte jobbade, runt på olika gallerier och utställningslokaler och tittade på konst.
Jag har alltid varit kreativ och sytt många (konstiga!) kreationer till mig själv, målat lite.
När jag fått mina tre underbara barn behövde jag lite egen tid och gick en gång i veckan på Nationalmuseum och tecknade kroki som sedan utmynnade i ett antal skulpturkurser och det var först då jag insåg att det var det jag ville hålla på med.
Modellandet har gett mig tre vänner för livet, två fotografer, Max Brouwers och Heinz Angermayr, som jag också ställt ut och ställt ut tillsammans med.
Gunilla i Paris, som tog hand om mig när jag kom dit första gången och som jag fortfarande har regelbunden kontakt med.
Mina klänningar som jag gör handlar om mode sa en gallerist till mig och det är klart det gör, jag är intresserad av och påverkas av modet samtidigt som det från början var en hyllning till Gudrun,
min mormor som sydde så fina 50-tals klänningar till mig när jag var liten.
Modet skildrar ju också samtiden.
Men de två största verken som jag skapat i år handlar inte om mode.
Den stora Kimonon som visades på skulpturparken i Vaxholm är en hyllning till Japan, där jag spenderade några månader i mitten av 80-talet. Japan har alltid intresserat mig, det är ett fantastiskt land med stora kontraster mellan det traditionella och det moderna.
Det andra verket, Isabels klänning har en historia bakom sig om en ung kvinna som bodde på Kronovalls vinslott på 1800-talet och som drunknade en kall vinternatt när hon var på väg över isen för att möta sin älskare.
Det mörka finns där, jag bär med mig många människors öden, efter alla år som sjukvårdsbiträde (bl.a som extravak hos döende patienter) och sjuksköterska.
Jag kommer aldrig glömma den unga kvinna som dog av sin blodcancer eller den unge man som levt ett hårt liv och inte hade någon anhörig som besökte honom när han låg på sin dödsbädd.
Intresset för människor gjorde att jag avbröt min modellkarriär för sjuksköterskestudier, något som jag aldrig ångrat.
Summan av kardemumman är den jag är idag.
Framförallt vill jag vara en god förebild för mina tre döttrar. En av den skrev till mig på mors dag,
jag älskar dig mamma du har visat mig att man kan leva sin dröm..
I slutet av året hittar ni mina skulpturer på Jäger & Jansson i Lund, Galleri Blå i Linköping, Galleri Sjöhästen i Nyköping, Nordic Art och Hägernäs Strands Galleri i Stockholm och Kronovalls slott på Österlen. Mer info om de olika utställningarna finns på lisaabelsson.com
